Så jag tog mod till mig förra veckan och ringde min bror. Jag var nervös, hade den sämsta anledningen till samtalet någonsin. Men jag ringde! Jag bet ihop, talade en HEL KVART med honom och på någon vänster nästlades jag in i att träffa honom.
Idag var dagen med stort D.
Vänta lite, kanske har glömt delen med att vi inte snackar så mycket... Eller ja, den delen vet jag inte riktigt. Men vi har väl för olika liv och ålders skillnad. Han har väl inte riktigt varit intresserad av mig sen han var 18 och träffade sin tjej. Dom är ju lyckligt tillsammans än idag så det är ju något bra! Men han tappade väl intresset för hela familjen (jag klandrar honom inte) och innan dess var han typ min hela värld så det blev väl en liten frostig relation där någonstans...
Men nu har vi alltså gjort ett försök till att träffas. Jag tog initiativet (glöm att han gör) och jag var där mellan 16- 21:30. vilket är något bra. tror jag. Det var rätt trevligt! Har märkt att han är lika usel på att laga mat som jag! 1 sak vi har gemensamt... På någon rolig vänster så har jag nu lyckats bjuda in han och hans tjej hem till mig nästa vecka. Så vi får väl se om vi fortfarande kan ha en relation efter träff nr 2.
Om inte Gabriel är med då så döööör jag....
Sen är det en annan upptäckt jag gjort. Att man inte kan lära sig av sina misstag. Inte dom stora sakerna utan dom små sakerna. Som att man ringer mamma för att vara social fast man vet att det är ens sagt död. Min mamma är sådan som inte slutar att ringa när man har ringt henne en gång. Jag ringde henne för 30 min sen, hon har ringt 4 gånger efter det och frågat om ingenting och om saker som jag redan har berättat. Vilket leder till att jag är irriterad och arg på henne och jag därför en dålig dotter och kommer få tjat av pappa nästa gång jag ser henne för att hon ger honom en helt annan version....
*suckar djupt* tack Gode G*d för sms funktionen!!
