Dag 1.
Väckning vid 05:15. Mörkt utanför lägenheten, helt tyst och stilla. Inga grannar vakna.
Telefonen ringer vid 05:30, dax att gå ut till parkeringen nu. Frukost, matlåda, totalt nyvaken och kaffemuggen i handen åker jag ner med hissen och kliver in i bilen.
Pappa hälsar god morgon och kör iväg.
Praktiken har börjat....
1 timma senare och vi är borttappade i ett bostads område. Eller för tillfället trodde bara jag att jag var det eftersom jag alltid ser pappa som den som alltid vet vart man är när man befinner sig inom Örebro län. Men när pappa kliver ut ur bilen och jag ropar efter honom Jag tror du ska åt andra hållet, vet du vart vi är? svaret kommer utifrån och blir Neee....
I denna sekund blir det klart för mig att jag (som antagligen många andra) har en otroligt överdriven tillit gentemot människor.
Inte det att jag inte försöker att hålla koll på vart jag befinner mig eller vad jag ska göra, det är med det att jag bara hoppar över det...
Jag vet ju att om jag är någonstans eller håller på med någonting med Gabriel i närheten så plockar han alltid upp tråden åt mig när jag undrar vart jag är, ska eller gör.
Detta händer också tyvärr oftare än vad det kanske egentligen skulle göra.
Men nu efter denna upptäckt ska jag försöka att bli lite mera sammanhållen. Efter allt så tror jag ju lite att det måste vara lite mera på min meritlista än på ett hörn om jag någon gång ska kunna fungera som en vuxen människa.
Alternativet är att jag fortsätter som nu och blir som min mamma.
Så jag har därför nu beställt lite vuxenhet på internet, borde komma vilken dag som helst....
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar