Står vid globen, Annexet närmare bestämt. Matilda och Camilla bredvid. Spänningen stiger och nerverna är utanpå. Dom små försiktiga samtalsämnena dör ut i brist på förmåga att tala i kylan och i nervositeten.
2 ½ timme i kö. Sedan det efterlängtade insläppet.
Små springande till garderoben, de andra tar platser.
Nu står man där, framför scenen, alla gånger man sett på TV, YouTube och drömt i sovrummet. Nu står man där. Ljusets släcks och de kommer ut!
Guuuuuud vad lyckliga alla är! De är så magnifika!
1 ½ timme senare kan jag knappt stå på benen, jag börjar backa utåt. Hamnar utanför publiken och ber vakten om vatten, efter det börjar jag gå emot utgången men vänder mig snabbt till vakten för att meddela att jag kommer svimma.
Sen vaknar jag upp bakom scenen med en man skrikande på mig, han frågar om jag har några allergier eller sjukdomar, förvånat svarar jag nej och fattar nu vad som hänt.
efter 1 liter vatten är jag på benen igen, sista ½ timmen står jag och kollar på slutet av konserten på avstånd.
oj oj vilken lycka! Tack kent.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar