En lång men viktig historia.

Min alltid lika busiga mor kom in till stan idag för att fika. Historien är ju aldrig riktigt så enkel som det kan verka, i alla fall inte när min mor är i farten + att det är i stads miljö...
Igår bestämdes det riktigt och noga att vi skulle mötas kl 10:00 vid parkeringen vid Örebrostads biblioteket, detta hade försvunnit ur mammas huvud när hon anlände 10:30 till en lagom rasande dotter som redan spenderat 15 min i telefon med att skälla på stackars mor.
Hon anländer, med den där skamsna blicken som bara hon och hundvalpar kan få att se helt äkta ut. Jag kan vid detta seende inte annat än le, låta henne krama mig och säga att det är helt lugnt trots denna "otroliga" försening.
Sen rusas det snabbt iväg till det ny renoverade sterila köpcentret mitt i smeten.

Viktig fakta: Mor är född Stockholmare, flyttade vid ca 20 års ålder helt utan anledning till Örebro och på en himla konstig vänster gifte sig med en man (min far) och flyttade ut till landet. Och nej inte landet som i det sättet att det är lite små röda stugor med några meters mellanrum och sen skog, nej inte så enkelt. Mor och Far flyttade 3 mil utanför civilisationen, mitt ibland träden, inga grannar som man ser, dom finns men är inte synliga. Allting är träd och träd + lite träd och mera träd.
Alla dessa träd samt min faders underliga närkings drag (hört talas som gnäll bältet?) har gjort att Moders stockholms drag (så som att man är van vid folk) har sakta börjats sudda ut. Detta gör det så jobbigt att mamma är på Stockholmares vis inte rädd för folk,inte heller generad ibland folk. Blandat med närkingars "blängande" på andra personers kläder och den speciella blicken dom får när de dömer ut en person helt iskallt och bara genom den första anblicken (inte så som tjejer kan utan så som närkingar kan).
Och för att göra det hela ännu roligare att gå på stan med henne är att hon av den person kategorin som är högljud, totalt odiskret, ler konstant och är en bestämd kvinna som alltid är förvirrad i en storstad.

Om du nu är en sådan person som inte helt fattar vad jag menar eller som bara inte orkat läsa allting utan väntar på poängen så ger jag er nu en (skulle vilja säga kort men det blir det nog inte) berättelse ifrån idag om hur konstigt det kan bli när stockholmare förs ihop med närke och när det råkar vara ifrån min moders lätt underliga släkt.
Följande inträffar:
Vi åker rulltrappan upp till Wyne's Cooffe allting går precis som vanligt, mamma blir nervös, vet inte vad hon ska ha att äta så hon går och ber mig beställa.
Vi sitter lugnt ner, pratar, jag försöker få mamma konsentrerad på mig och inte alla människor som går i "underliga" kläder nedanför oss på stan. Efter 15 min är hon helt konsentrerad på mig, helt avslappnad och precis sig själv, fast den lugna varianten.
Då händer det som inte får hända, en bebis börjar skrika. För det första avskyr jag barn, förstår inte poängen med det hela förutom själva grejen med fortplantningen.
Mamma älskar barn, naturligt eftersom hon lyckats skaffa fyra stycken själv. Iskallt dömmer hon ut föräldrarna eftersom mamma nu har bestämt åldern på bebisen igenom dess skrik och kommit fram till att det är alldelles för litet för att ännu vistas ute på detta vis.
Jag låtsas som ingenting och hoppas att hon inte ska gå fram till föräldrarna och berätta för dom hur dom ska göra...
Allting går bra (alltså går hon inte fram), vi fortsätter prata om det vi sa innan. Men jag ser hela tiden hur hon söker med blicken efter dessa hemska föräldrar som praktiskt taget håller på att slå ihjäl sitt barn (det är vad mamma ser, vi andra ser en nybliven förälder vagga sitt första barn)...

En stund senare...
Latte mocciaton är upp drucken tillsammans med mors underliga te. Det är nu det gäller, att försöka ta sig ut, utan några incidenter, men utgången kräver att vi passerar de nyblivna föräldrarna och dess nu väldigt tysta och sovande nyfödda bebis.
Spänningen stiger, jag försöker fösa henne framför mig, inte så olikt en vallning av ett får.
Detta misslyckas kapitalt, jag ser aldrig vad som händer men hon smyger iväg ifrån mig när två kontors herrar går emot oss in till caféet (detta är duktigt av en storvuxen övre medelålders förvirrad kvinna) när jag är ute upptäcker att hon inte är ute med mig så jag suckar tungt och vänder mig om.
Jag ser: Mamma stå vid föräldrarna och hon gosar med bebisen, hon ler och trivs ypperligt bra (tror nog att hon skulle byta ut mig mot den där bebisen om hon kunde) hon ser mig stå och kolla så hon säger hejdå till föräldrarna och bebisen och så kommer hon smygande emot mig. Letar efter ögonkontakt, hennes ögon säger "de är klart godkända föräldrar"....

(fick sen veta att, bebisen var 8 veckor gammal och för tidigt född, därför lät skriket som om den var för ung för att vistas ute)