Så, eftersom människor är en underlig art så driver de mig till vansinne. Eftersom jag tillhör denna underliga art så gör det mig inte gladare. Det bästa ed djur är att de lever enkelt. Inget överdrivet, inga meriter, inga starka släktband heller vilket är fantastiskt. Men vi människor som anser oss överlägsna allt och alla andra har en dålig vana. Inte krig, mobbning, idioti och sådant utan den vanan som gör mig absolut galen.
Vi har en vana av att göra saker som vi vet är fel. Vi kan tänka och uppfatta i vår hjärna den där lilla rösten som säger åt oss att det vi ska eller gör är fel. Fel emot vår natur, fel emot det vi står för, fel emot lagen eller fel emot tillhörande religion.
När barn är små så gör de alltid fel, en del av inlärnings processen men väldigt ofta så vet barnen att de gjort fel direkt efter felet har gjorts och även om det är första gången det sker.
Men idiotin med allt detta är det faktum att man faktiskt aldrig lär sig att sluta. Misstag som att missa bussen eller skicka sms till fel person är alltid okej då det styrs av andra faktorer. Men det faktum att människor mördar, vet hela tiden att de gör fel och ändå gör det.
Eller när människor lever på ett sätt de vet att de inte ska leva på, men gör liksom inget åt det...
Är en del med att bli vuxen att inse att man alltid gör fel, acceptera det och göra saker för att åtgärda? Eller ignorerar man felandet och kör på som alltid? Eller accepterar man och fortsätter livet?
Jag kanske förstår när jag blivit vuxen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar