*suckar djupt* *ler snabbt*

Nehe!
Inget Karin Alvtegen, helt full satt och jag orkade inte sitta i korridoren och knappt höra vad hon sa.
Vi skulle haft platser men jag menar, jag och mamma tillsammans så är det ju helt bort räknat att komma i tid...

Men kom ifrån biblioteket med två bra böcker, en om choklad och en om hur man blir en bättre fotograf. Om inte annat så för bilderna...

Åh!

Karin Alvtegen, denna underbara författare!
Hon råkar så vara i Örebro över kvällen för att föreläsa, vet inte 100 % om vad, men om det är med hälften så mycket inlevelse i föreläsningen som det är i hennes böcker så kan jag inte bli besviken...
I alla fall så har jag ju sett henne och hört henne lite mera än genom sina böcker, vem vet hon kanske kan signera en liten bok?!
Mamma följer med också, vi får se hur det här blir...
*spänningen stiger*

införskaffa?

Detta är antagligen en Dragon Eye guldfisk.
Min vilda gissning är: den är döpt efter de knasiga ,utstående ögonen.
(google kan driva med mig)

Men hur svårt kan det egentligen vara att ta hand om en sån? Om man inte förvarar nålar i akvariet som han/hon kan skada ögonen på, så borde det väl vara rätt enkelt?

En lång men viktig historia.

Min alltid lika busiga mor kom in till stan idag för att fika. Historien är ju aldrig riktigt så enkel som det kan verka, i alla fall inte när min mor är i farten + att det är i stads miljö...
Igår bestämdes det riktigt och noga att vi skulle mötas kl 10:00 vid parkeringen vid Örebrostads biblioteket, detta hade försvunnit ur mammas huvud när hon anlände 10:30 till en lagom rasande dotter som redan spenderat 15 min i telefon med att skälla på stackars mor.
Hon anländer, med den där skamsna blicken som bara hon och hundvalpar kan få att se helt äkta ut. Jag kan vid detta seende inte annat än le, låta henne krama mig och säga att det är helt lugnt trots denna "otroliga" försening.
Sen rusas det snabbt iväg till det ny renoverade sterila köpcentret mitt i smeten.

Viktig fakta: Mor är född Stockholmare, flyttade vid ca 20 års ålder helt utan anledning till Örebro och på en himla konstig vänster gifte sig med en man (min far) och flyttade ut till landet. Och nej inte landet som i det sättet att det är lite små röda stugor med några meters mellanrum och sen skog, nej inte så enkelt. Mor och Far flyttade 3 mil utanför civilisationen, mitt ibland träden, inga grannar som man ser, dom finns men är inte synliga. Allting är träd och träd + lite träd och mera träd.
Alla dessa träd samt min faders underliga närkings drag (hört talas som gnäll bältet?) har gjort att Moders stockholms drag (så som att man är van vid folk) har sakta börjats sudda ut. Detta gör det så jobbigt att mamma är på Stockholmares vis inte rädd för folk,inte heller generad ibland folk. Blandat med närkingars "blängande" på andra personers kläder och den speciella blicken dom får när de dömer ut en person helt iskallt och bara genom den första anblicken (inte så som tjejer kan utan så som närkingar kan).
Och för att göra det hela ännu roligare att gå på stan med henne är att hon av den person kategorin som är högljud, totalt odiskret, ler konstant och är en bestämd kvinna som alltid är förvirrad i en storstad.

Om du nu är en sådan person som inte helt fattar vad jag menar eller som bara inte orkat läsa allting utan väntar på poängen så ger jag er nu en (skulle vilja säga kort men det blir det nog inte) berättelse ifrån idag om hur konstigt det kan bli när stockholmare förs ihop med närke och när det råkar vara ifrån min moders lätt underliga släkt.
Följande inträffar:
Vi åker rulltrappan upp till Wyne's Cooffe allting går precis som vanligt, mamma blir nervös, vet inte vad hon ska ha att äta så hon går och ber mig beställa.
Vi sitter lugnt ner, pratar, jag försöker få mamma konsentrerad på mig och inte alla människor som går i "underliga" kläder nedanför oss på stan. Efter 15 min är hon helt konsentrerad på mig, helt avslappnad och precis sig själv, fast den lugna varianten.
Då händer det som inte får hända, en bebis börjar skrika. För det första avskyr jag barn, förstår inte poängen med det hela förutom själva grejen med fortplantningen.
Mamma älskar barn, naturligt eftersom hon lyckats skaffa fyra stycken själv. Iskallt dömmer hon ut föräldrarna eftersom mamma nu har bestämt åldern på bebisen igenom dess skrik och kommit fram till att det är alldelles för litet för att ännu vistas ute på detta vis.
Jag låtsas som ingenting och hoppas att hon inte ska gå fram till föräldrarna och berätta för dom hur dom ska göra...
Allting går bra (alltså går hon inte fram), vi fortsätter prata om det vi sa innan. Men jag ser hela tiden hur hon söker med blicken efter dessa hemska föräldrar som praktiskt taget håller på att slå ihjäl sitt barn (det är vad mamma ser, vi andra ser en nybliven förälder vagga sitt första barn)...

En stund senare...
Latte mocciaton är upp drucken tillsammans med mors underliga te. Det är nu det gäller, att försöka ta sig ut, utan några incidenter, men utgången kräver att vi passerar de nyblivna föräldrarna och dess nu väldigt tysta och sovande nyfödda bebis.
Spänningen stiger, jag försöker fösa henne framför mig, inte så olikt en vallning av ett får.
Detta misslyckas kapitalt, jag ser aldrig vad som händer men hon smyger iväg ifrån mig när två kontors herrar går emot oss in till caféet (detta är duktigt av en storvuxen övre medelålders förvirrad kvinna) när jag är ute upptäcker att hon inte är ute med mig så jag suckar tungt och vänder mig om.
Jag ser: Mamma stå vid föräldrarna och hon gosar med bebisen, hon ler och trivs ypperligt bra (tror nog att hon skulle byta ut mig mot den där bebisen om hon kunde) hon ser mig stå och kolla så hon säger hejdå till föräldrarna och bebisen och så kommer hon smygande emot mig. Letar efter ögonkontakt, hennes ögon säger "de är klart godkända föräldrar"....

(fick sen veta att, bebisen var 8 veckor gammal och för tidigt född, därför lät skriket som om den var för ung för att vistas ute)

en enkel iaktagelse

Fy 17 vad Monty python är bra!

things you need to know....

idioti

Om man lämnar in en film rulle för framkallning och som en säkerhet för personalen ger man sitt mobilnr. Om då bilderna som ska framkallas garanterat kommer att bli gröna, och personalen då väljer att inte framkalla innan de pratat med personen som ska ha de gröna bilderna, varför använder de då inte det givna mobilnr och ringer personen och frågar?
Istället för att personen kommer förväntansfull och på bestämd tid och blir besviken av bristen på framkallade bilder.

Varför inte? Och varför glömmer jag att påpeka detta till personalen? Kommer alltid på det direkt utanför affären....