Som han har längtat, i månader har detta varit det största samtalämnet oss emellan.
Slagit influensan med ljusår.
Han har kollat på klipp på YouYube, han har berättat minst 100 gånger om att det kommer finnas möljighet till kärnvapen attack.
Han har minst fyra gånger berättat att allt är hans storebrors fel som lät honom ärva hans första TV-spel.
Tvingat mig till att tvingas förstå hans suktan efter hans enda "drog".
Allt ska vara så mycket bättre, gafiken, närheten, kännslan av verklighetens krig, miljöerna, möjligheterna till att dräpa på så många fler och nya sätt.
Han har längatat så otroligt så ni kan inte ana. Han har till och med tagit ut semester.
Han har blivit oroad och rädd för att datumet ska skjutas upp. Varit stressad för att postverket ska strula.
Älskat mig mer än någonsin för att jag köpt det till honom.
Så idag har det invarderat vår lägenhet.
Det har landat. Sprängt allt i sin väg. Och när jag nu har sett hans ögon lysa, hört döds ropen från motståndarna när de blir sjutna i huvudet av fienden, sett de första planen bli nerskjutna, de första svordommarna flyga genom rummet tillsammans med en väl riktad handgranat, följt av en högljud explotion och ett elakt men lyckligt skratt.
Så förstår jag, det kommer inte att lämna min lägenhet utan en ärlig kamp.
Blodet täcker vår TV skärm och en ilsken vit text med informationen "YOU BEEN KILLED " med följd av någon mening om vad spelaren ska tänka på tills nästa gång för att undvika denna text igen, så får det vårt vardagsrum att exlodera.